UTBUKTANDE BURKAR!

Utbuktande burkar!

 

Efter att jag i oktober 2025 för första gången hade nöjet att delta i surströmmingsfesten i Amsterdam bestämde jag mig ganska snart för att göra om det. Jag blev också påmind om festen genom de färgglada inbjudningarna i nyhetsbrevet. Sedan många år tillbaka serverar Svensk-Nederländska Föreningen denna maträtt varje höst.

Jag hade sällskap av Joost på resan till Amsterdam. Som tur var behövde vi inte gå särskilt långt efter att vi stigit av vid den sista tunnelbanestationen, för vi bjöds på ett riktigt skyfall. En keps och ett paraply höll oss torra. När vi klev in i samlingslokalen Buurtkamer De Oase fick vi ett varmt välkomnande och kände oss genast som hemma. Bordet var vackert dukat med allehanda läckerheter, såsom tunnbröd, lök och ost. Men det som allt egentligen handlade om – strömmingen – låg fortfarande i kylskåpet. Efter en välkomstdrink i form av ett spanskt vitt mousserande vin var det dags att ta itu med själva huvudnumret. För det behövde vi förstås gå ut, där några burkar öppnades av den på området väl bevandrade experten Chris.

Förra året fick jag kommentarer om märket: Oskars Surströmming i stället för Röda Ulven. Den här gången var det ingen som hade några invändningar. Det var dessutom roligt att burkarna med surströmming som serverades i dag var de som jag själv hade importerat från Sverige 2025. De höll sig till februari 2027, och Sylvia hade förvarat dem omsorgsfullt tills nu. Som jag redan nämnt kunde Chris sätta i gång med de här utbuktande burkarna. Det är så de ska se ut, säger svenskarna.

Att öppna de utbuktande burkarna var ändå ganska spännande. Det hade ju hunnit byggas upp en hel del tryck där inne. Och sedan var det lukten – jag tror aldrig att man kan vänja sig vid den!

På bordet stod tunnbröd, crème fraîche och varma potatisar, och där fanns också två tallrikar med surströmming. En surströmming lades på min tallrik och efter att jag tagit bort ben och stjärt var det dags. Jag rullade in strömmigen i tunnbröd tillsammans med lök och crème fraîche, stoppade in allt i munnen och innan jag visste ordet av satt jag där och åt surströmming igen!

Det stod flera sorters akvavit på bordet, så det var inte svårt att skölja ner smaken om det skulle behövas. Man vänjer sig faktiskt, och jag tog till och med en andra strömming. Det verkade nästan som om surströmmingen hade blivit lite fylligare efter att ha legat på burk i mer än ett år. Den hade också mer smak.

Allt som allt blev det en mycket speciell och trevlig måltid. En efter en berättade vi också hur vi en gång kommit i kontakt med Svensk-Nederländska Föreningen och hur vårt intresse för Skandinavien hade väckts. Vi sjöng också tillsammans. Alla hade fått ett litet sånghäfte med korta sånger om akvavit.

Allt detta hade gjorts möjligt tack vare Sylvias engagemang. Hon hade handlat mycket på IKEA, men också köpt färska varor hos den lokala grönsakshandlaren. Det fanns även gott om akvavit, öl och läsk. Jag åkte hem på gott humör efter en riktigt trevlig eftermiddag. Som tur var slapp jag hjälpa till med städningen!

Samlingslokalen är en mycket lämplig plats för detta arrangemanget. Där finns en utomhusyta där man kan öppna burkarna och ett rymligt kök. Lokalen är dessutom lätt att nå med kollektivtrafik.

Även hösten 2027 kommer Svensk-Nederländska Föreningen att arrangera en surströmmingsfest. Håll utkik i nyhetsbrevet när det närmar sig och håll även ett öga på kalendern på föreningens webbplats.

Tack, Sylvia, för att du ordnade allt!

Jan Matze
Foto: Jan Matze

 

Surströmming

Surströmming (ordagrant: sur sill) är en traditionell svensk maträtt som består av fermenterad (jäst) strömming från Östersjön.

Historia

Metoden att konservera strömming genom fermentering sägs ha uppstått på 1500-talet. Under de krig som fördes av Gustav Vasa drabbades Sverige av saltbrist. Eftersom man kunde tillsätta mindre salt vid saltningen började fisken jäsa efter att den lagts in.

Jäsningsprocessen kan förklaras av strömmingens höga fetthalt. Metoden att fermentera fisk är dock sannolikt betydligt äldre. I Norge omnämns denna konserveringsmetod för första gången år 1348. Då användes den emellertid inte för strömming, utan för öring som lever i havet. Den jästa slutprodukten kallas där rakfisk. Den norska regionen Valdres är ett centrum för tillverkningen av rakfisk.

Jäsning

Fortplantningsmogen strömming fångas i Östersjön under maj och juni. Fisken saltas och läggs därefter i tunnor. Tunnorna ställs i solen så att fisken börjar jäsa. Med hjälp av lukten som uppstår när gas bildas avgör man när fisken kan konserveras i burkar. I burkarna fortsätter jäsningen, vilket gör att de kan bukta ut något.Eftersom innehållet står under tryck är det bäst att öppna en burk surströmming genom att sticka hål på den i en hink med vatten. På så sätt undviker man att stänk hamnar på kläderna.

 

 

Lukten

Surströmming är internationellt känd som en av världens mest illaluktande maträtter. Det beror framför allt på den karakteristiska doft som frigörs när burken öppnas. När man öppnar burken släpps en stark och genomträngande lukt ut som de flesta människor upplever som mycket obehaglig. De organiska svavelföreningar som bildas under jäsningen gör att lukten påminner om ruttna ägg eller en stinkbomb.Det är därför inte lämpligt att öppna burken inomhus. Den starka lukten kan annars dröja sig kvar i huset i flera dagar. Lukten förknippas ofta med rutten fisk. Strömmingen är emellertid inte förstörd. Fisken har behållit sin form och sitter stadigt kvar på benen.

Strömmingen bör egentligen serveras direkt ur burken. Att skölja den med vatten minskar visserligen lukten, men även smaken påverkas. Smaken är kraftigt salt, men enligt kännare ska den samtidigt vara mild och behaglig. För många människor är lukten dock ett alltför stort hinder för att de över huvud taget ska vilja äta fisken eller ens smaka på den.

Produktion

Surströmming produceras i små fiskelägen längs Höga kusten, från Hållnäshalvön nära Gävle i söder till Kalix i norr. Det främsta produktionsområdet ligger längs kusten i det svenska landskapet Ångermanland, särskilt i trakten kring Örnsköldsvik.
Gösta Hanells Fisksalteri AB i Skagshamn, öster om Örnsköldsvik, tillverkar märket Röda Ulven. Företaget är efterföljare till Ulvö Gamla Salteri, som drevs av Axel och Herman Söderberg. Omkring år 1890 var detta företag först med att konservera surströmming på burk. I Ulvöhamn, på en liten ö sydost om Örnsköldsvik, finns Surströmmingsakademien. Sällskapet grundades den 26 augusti 1999 av Ruben Madsen för att i möjligaste mån bevara traditionerna kring surströmmingen. Madsen äger även Ulvö Lilla Salteri. Detta salteri producerar över 5 000 burkar per år av Erik den Röde, ett annat surströmmingsmärke.

Den 4 juni 2005 öppnade Världens första surströmmingsmuseum i Skeppsmalen, norr om Örnsköldsvik. Museet vill erbjuda en historisk, kulturell och kulinarisk översikt över surströmmingen. Den största delen av surströmmingen säljs i det område där den också produceras, det vill säga längs Sveriges östra kust i de norra och mellersta delarna av landet. Där äter man strömmingen som surströmmingsklämma. Det är en sorts sandwich som består av två smörade bitar tunnbröd, ett lätt sötat svenskt flatbröd. Mellan brödbitarna lägger man urbenade bitar av surströmming och ibland skivor av potatis. Till detta används nyskördade mandelpotatisar, små vita eller gula, mandelformade svenska potatisar. De kokas med skalet på och skärs sedan i bitar eller mosas till potatismos, med eller utan skal.

I södra Sverige serveras surströmmingen också med tunnbröd och bitar av kokt potatis eller potatismos. Där lägger man emellertid ofta till skivad rå rödlök, gräddfil, gräslök, dill eller tomatskivor. Till surströmming dricker man akvavit, öl (pilsner, lager eller bordöl), vatten, kall mjölk eller svagdricka – en lätt alkoholhaltig maltdryck som påminner om stout. De mest renläriga surströmmingsentusiasterna väljer dock alltid mjölk.

 

Försäljning

Tidigare fick surströmming inte säljas före den tredje torsdagen i augusti. Myndigheterna ville försäkra sig om att fisken hade jäst tillräckligt länge. Sedan 1998 får producenterna själva bestämma den första försäljningsdagen för årets nya fångst. Trots detta lever traditionen vidare. De två stora svenska livsmedelskedjorna ICA och Coop Konsum brukar exempelvis ordna särskilda försäljningsstånd runt om i landet under den tredje helgen i augusti. Där uppmärksammas årets nya surströmming tillsammans med de tillbehör som behövs för att servera den.

Premiären för årets första surströmming firas på olika håll i landet med fester, ofta i trädgårdar, till den jästa strömmingens ära. En sådan festlig sammankomst kallas surströmmingsskiva. De verkliga surströmmingsälskarna föredrar ofta föregående års produktion. Då har strömmingen hunnit mogna helt och sägs vara mörare än den nya fångsten.

Detta var informationen hämtad från internet – men den är inte oviktig.
Jan Matze